Så börjar kärleken till nästan

Se, lyssna, berör

Jag vill utmana dig idag att ta dig an en av de största utmaningarna i vårt samhälle: att leva det uppdrag Jesus gav oss – att älska vår nästa som oss själva. Inte bara med ord, utan med handling. Att våga se dem ingen annan ser, lyssna när andra vänder ryggen och vara ett ljus i någons mörker.

Ofrivillig ensamhet är i dag en av våra största hälsorisker, och klassas i Finland som ett folkhälsoproblem. Under de senaste 15 åren har forskare, politiker och medier lyft fram hur ensamheten påverkar människors psykiska och fysiska välbefinnande. Den ofrivilliga ensamheten uppstår när våra behov av gemenskap och meningsfulla relationer inte uppfylls. Med tiden kan denna känsla slå rot i självkänslan och förvandlas till en inre övertygelse: att man inte är värd att bli älskad, att ingen lyssnar eller förstår.

Som aktuvårdare och i ambulansen har jag mött många som i nöd ringt 112, men där undersökningen inte visat något fysiskt fel. Istället ser vi hur bröstsmärtan lindras under samtalets gång, hur ångesten släpper och friden får ta plats. Helst skulle personen duka fram te och bjuda på fika. 

När en människa får vara i sällskap och blir sedd – kanske för första gången på länge, kan mirakel ske. 

För att en människa ska känna sig sedd behövs tre saker: samtalande, ögonkontakt och beröring. Språket skapar gemenskap. Ögonkontakt väcker glädje, trygghet och bekräftelse – precis som mellan ett barn och dess förälder. Och vänlig beröring skapar närhet och frigör hormoner som oxytocin och vasopressin – ämnen som minskar stress, lindrar smärta och stärker band mellan människor.

Att älska vår nästa är alltså inte något stort, ouppnåeligt ideal – det är något vi gör genom att se, lyssna och röra vid varandra i medmänsklighet. Det är där uppdraget börjar.

Lilian Sjöberg